Overview of lawyers’ status in Iran






UniversalTolerance Organization - At this moment of history in Iran, being different is considered an unforgivable crime. Differences in beliefs, religion, appearance, behavior, love, eating habits, even different tastes of music and art results in different grave punishments. There are many Iranian men and women, who silently experience prison, torture, and interrogations and never have the right to either be defended by a lawyer, or have a fair trial. Most of them forgo of their rights under threat and pressure.

Human rights documents and the laws of many countries around the world have considered the right to have a lawyer one of the basic rights in order to have access to fair trial in to guarantee social and legal justice in society. The problem rises where judicial stakeholders, who should promote justice, proudly eliminate basic grounds for fair trials and uphold decisions of heavy punishments without having lawyers and jury in trials, and subsequently threaten and arrest lawyers to enforce their arbitrary unfair decisions. Such obscure ideology has led to arrest of many lawyers in Iran.

Government authorities arrested and detained responsible lawyers for ambiguous reasons; “act against national security, confusion of public opinion” to prevent people from having fair trials and continue imposing heavy punishments on people to create fear and oppress different voices from theirs.

Javid Hootan kiyan is a lawyer who defended Mrs.Sakineh Mohammadi Ashtiyani in June.2009. Sakineh was sentenced to stoning by court and he defended his client and spoke with different news agencies about his client’s unfair punishment. He and Sajad Ghaderzade, son of Sakineh, were arrested following his visit with two German journalists in Tabriz.
Hootan Kiyan was taken to an unknown place after his arrest until Iran’s national television broadcasted a confession from him about Sakineh’s case. There has been no news about him or his situation for three years since his arrest where as Sakineh’s son, Sajad and the two German journalists were acquitted and released from jail upon cash penalty. However, there have been some scandals that Hootan Kiyan has been killed in Tabriz’s prison. This is to say that judicial system of Iran should provide precise report on his state of well beings.

Mostafa Daneshjoo, Amir Islami, Omid Behroozi, and Farshid Yadollahi, who are minority groups lawyers defending Daravish from Gonabad have been held in Evin prison for more than seventeen months without any trials.

Mostafa Daneshjoo who suffers from respiratory disease, after being detained in prison in Sari for six months was transferred to ward 209 of Evin prison without any trial.

Amir Islami, another lawyer who has been in prison more than eighteen months, and his file is still open in revolutionary court number 15.

Omid Behroozi, along with other lawyers of Daravish in Gonabad, are still detained in Evin prison. They have been transferred to individual cells due to their resistance of attending court hearings. Farshid Yadollahi has also been in prison for more than seventeen months.

Seyed Mohammad Seyfzadeh, one of the most prominent lawyers in Iran is also in jail of Rajai Shahr. He was one of the founders of human rights commission who worked with Shirin Ebadi, Mohammad Sharif, Abdul Fatah Soltani and Mohammad Ali Dadkhah. He defended many political prisoners in Iran.

Abdul Fatah Soltani, was convicted of propagation against Islamic regime and sentenced to eighteen years of prison term, exile to Barazjan and banned from working as a lawyer for twenty years. He was defending human rights in Iran for which he received human rights prize of Nuremberg that was known a crime of obtaining unlawful property by the government of Iran.

Mohammad Ali Dakkhah is also one of the members of human rights commission who has been in jail since 2002, when he defended the members of freedom movement party. 
His office was closed by the government in 8th of July.2009 when he with his colleagues, Malihe Dadkhah, Sara Sabaghiyan, Bahareh Davaloo, Amir Raisian were arrested by security police. Mr. Dadkhah defended cases of religious nationalist activists, Abdul Fatah Soltani, lawyers of Daravish from Gonabad, students of Amir Kabir University, Sorna Hashemi, Alireza Firoozi during student protest in Zanjan University and priest Yousef Naderkhani who was punished to death penalty. Mr. Dadkhah who was sentenced to 9 years of prison, 10 years of banning from working as a lawyer, lashes and fines in July 2011, is transferred to ward 350 of Evin prison 2 days ago.

Nasirn Sotudeh who has been in prison since September 2010, defended human rights cases, and those who were killed and hanged during post-election of June 2009. She is also a member of human right commission, one million signatures campaign for changing discriminatory laws against women, and children’s rights association. She has defended rights of children from the cases of abuse to execution. She won the prize of international human rights organization in 2008.

All of these lawyers have been defending human rights of people, minority groups, journalists, and political prisoners. From the government of Iran’s point of view defending ethnic minority groups, journalists, and political prisoners’ rights is a crime itself that should be stopped brutally. They have no rights to be heard or defended.

Here again, Universal Tolerance Organization by reminding declaration of universal tolerance principles, the international conventions and treaties on human rights and national laws of Iran in terms of respecting the rights of citizens, recognition and protection of right to freedom of expression, and freedom of thought, asks the government of Iran to free all the lawyers from prison and provide the right to have access to lawyer for every accused or convicted person.

Unfortunately, we see that many lawyers have been put in jail. More importantly, political and human rights activists along with sixteen journalists who have been arrested recently are detained without having access to lawyers. U.T.O emphasizes that the only legal support for the accused are their lawyers who should be able to defend their clients freely with no pressure.

More Information






We are journalists!

Statement of a group of Independent Iranian Journalists

We are journalists!


But for many years, we have been continuously assailed by those in power and have suffered various securities, political and social indictments for doing our job.
 The media has been restricted in countless ways. Newspapers and websites have been banned.
Journalists have been losing their jobs, had their homes raided, and been threatened, terrorized, and forbidden from publishing their work. Many journalists have been imprisoned for months and years on end.
We, journalists, have therefore come to stress, “we are journalists”: protectors and operators of the fourth pillar of democracy, people who uncover deficiencies and guide society towards progress and development.
Journalists cannot be the panegyrists of power and servitors to the ruling parties or opposition. Journalists are neither advocates of the government nor political activists.
Journalists report only the truth as demanded by their professional duty and help to bring about a dynamic society by generating debate and dialogue on different problems in different fields.
When journalists are detained on the basis of invalid accusations, are forced to make false confessions, forbidden from working as journalists, forced to stay at home or to leave the country, society suffers a loss of journalists and media that can accurately portray reality.
 Society is thereby deprived of growth and dynamism. This loss of independent media leads to an increase in the presence of media dependent on and representative of those in power. Such media gives credit to lies and allows those in power to determine what is regarded as truth. The audience will lose its trust in the media.
We are journalists, we constantly challenge internal and external censorship, await proscription by hardliners or politicians, are worried that our press will be banned and that we will lose our jobs.
 We are confronted with conflicts and tensions daily, have to deal with official and unofficial institutes to prepare a single report, news, interview or other routine tasks, but continue our work out of love for reporting the truth and fulfilling our journalistic duty.
We believe that the profession of journalism in the current environment in Iran deserves appreciation and respect rather than threat, terror and detention.
We are journalists, we do our professional duties and believe in informing and criticizing those transgressions in our society and in creating a space to argue and exchange opinions. We believe that free expression in the media must not be regarded as a crime by any law or standard.
We demand immediate and unconditional freedom of all imprisoned and detained journalists. We also demand all forms of censorship to be determined and nightly arrests as well as all threats and terrorizing of journalists or their families inside and outside of the country to be stopped.
We are all journalists, with different individual and social identities and with a multitude of views, but we are all colleagues. We consider any threat to the journalist, a threat to the whole community of journalists.
We are journalists and it is our duty to support truth. If being a journalist is a crime, we are all accomplices to that crime.


Iraj Adibzadeh, Abdolreza Ahmadi, Firouzh Akbarian, Sogand Alikhah, Hoshiar Ansarifar, Hamidreza Aryanpour, Faeghe Ashkevari, Pouya Azizi,  Ahmad Batebi, Alireza Behnam, Naeimeh Dostdar, Farshid Faryabi, Mojgan Ghafari Shirvan, Kambiz Ghafouri, Omid Habibinia, Reza Hajihoseini, Ahmad Hashemi, Helen Hemmati, Nader Jahanfard, Ahmad Jalali Farahani, Reza Jelodarzadeh, Sepideh Jodeyri, Zahra Kamali, Saghi Laghaie, Masoud Lavasani, Sadighe Mahmodi, Rouzbeh Mirebrahimi, Amir Mohsen Mohamadi, Arezo Moradi, Amir Hosein Mosala, Morteza Musavi, Solmaz Naraghi, Mana Neyestani, Touka Neyestani, Alireza Nourizadeh, Aliasghar Ramezanpoor, Ardavan Rouzbeh, Behnam Saber Nemati, Ahmad Safa, Leila Samani, Hengameh Shahidi, Noushin Shahrokhi, Saed Shams,  Ali Sharifian, Ali Shirazi,  Maryam Soltanzadeh,  Siamak Zand.
Feb 16. 2013


Copy To:
-          IFJ 
-         CPJ
-        Journalists and Freedom of Expression Associations
-        United Nations Special Rapporteur for Human Rights in Iran, 
-        Human rights institutes,
-        EU Commissions
-         Media and News Agencies

Om erkännande av nouroz som en högtidsdag i Sverige



Till: kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 


År 2010 erkände FN:s generalförsamling nouruzdagen (i år den 20 mars, året är 1392 enligt den nu 

använda iranska solkalendern) som "The International Day of Nouruz". Generalförsamlingens 
beskrev nouruz som en vårhögtid av persiskt ursprung som firats i mer än 3 000 år.

Noruzu är en av de största högtiderna globalt sett. Den firas inte bara i dagens Iran utan i hela 
Mellanöstern och Västasien, främst av de farsitalande, kurdisktalande och delar av de turkisktalande samhällena.
 Idag bor en stor grupp människor från dessa länder och områden i Sverige och firar denna högtid ofta tillsammans med många etniska svenskar.

Det är glädjande att nouroz numer uppmärksammas relativt stort i Sverige. Vi är också glada och tacksamma att t.ex. Sveriges statsminister, en del partiledare och kulturpersonligheter uppmärksammar nouruz genom att gratulera de aktuella invandrargrupperna, bl.a. Iranska riksförbundet i Sverige.

Vi tycker dock att det vore av stor vikt och en betydelsefull symbol för integrationen i Sverige att 
nouruz även deklareras som en nationell högtidsdag i Sverige och ber Kulturministern att se till att åtgärder vidtas för att ge denna högtidsdag en nationell svensk status.


Med vänlig hälsning 
Sundbyberg 2013-01-15
Bijan Shafiei

Förbundsordförande
För Iranska riksförbundets styrelse

Bilaga: Nouruz, en bakgrund


Iranska Riksförbundet, IRIS, som förenar ca 60 föreningar i ladet (över 20 föreningar i Stockholms län) arbetar för iraniernas samhälleliga rättighet i Sverige. IRIS verkar för jämställdhet och för främjande av integration. Organisationen arbetar mot olika typer av missbruk och deltar aktivt i kampen mot rasism och främlingsfientlighet samt mot etnisk diskriminering.

Nyhet Nyheter Mänskliga rättigheter Amnesty


Iran måste släppa alla journalister som har fängslats enbart på grund av sitt arbete, säger Amnesty International, efter att minst 14 journalister gripits i polisrazzior mot tidningsredaktioner de senaste dagarna. Enligt uppgift anklagas journalisterna för att ha samarbetat med "anti-revolutionära" persiskspråkiga medier utanför Iran.
- Detta senaste exempel att fängsla Irans journalister är ett resultat av de mycket hårda begränsningarna för rapportering. Det kränker rätten till yttrandefrihet och måste släppas. Alla journalister i Iran som sitter fängslade enbart för att de gjort sitt sitt arbete ska släppas fria omedelbart och villkorslöst, säger Ann Harrison, biträdande chef för Amnestys Mellanöstern- och Nordafrikaprogram.
I måndags greps Keyvan Mehrgan, som arbetade för tidningen Shargh, och Hossein Taghchi. 
Under helgen stormade säkerhetsstyrkorna flera tidningsredaktioner i Teheran. Tio journalister greps under fem razzior på söndagen och ytterligare två greps enligt rapporter på lördagen. 

Säkerhetsagenter ska enligt uppgift ha sökt igenom och videofilmat lokalerna. Det gjordes även husrannsakan i några av journalisternas hem. Vissa fick sina telefoner och presslegitimationer konfiskerade. Arresteringsordern hade utfärdats av domstolen för media och kultur. De journalister som greps på söndagen har blivit förflyttade till en okänd plats medan de två som greps på lördagen ska ha förts till Evinfängelset. 

Den senaste vågen av gripanden inleddes med att Mohammad Sadiq Kaboudvand återvände till Evinfängelset på fredagen efter att ha släppts på permission för medicinsk behandling i december 2012. Kaboudvand, som lider av dålig hälsa, avtjänar ett tio och ett halvt år långt fängelsestraff för sin journalistik och sitt arbete för mänskliga rättigheter. Det var första gången som han fick permission sedan han greps 2007.

Iranska journalisters legitima arbete, såsom fredlig kritik mot myndigheter och att skriva om mänskliga rättigheter, är starkt begränsat.

Irans kulturminister och minister i islamisk vägledning, Mohammad Hosseini, uttalade sig i måndags om att gripandet av journalisternainte ska kopplas till deras arbete. Men samtidigt verkade riksåklagaren Gholamhossein Mohseni Ejei ha förvarnat om tillslaget på en presskonferens den 21 januari: "Om någon av dessa individer skulle gripas för ett brott imorgon, då skulle ni skrika och gorma. Ovetandes om att dessa individer varit fiendens megafon". Han sa även flera iranska journalister enligt “säkra källor” arbetar med västerlänningar och “anti-revolutionärer”.

Måltavlor för helgens mediaräder var Bahar, Shargh, Arman, Etemad, Aseman Weekly och de Iranska arbetarnas nyhetsbyrå. Även den regeringsvänliga nyhetssajten Tabnak har stoppats.

- Det verkar som de drabbade journalisterna är offer för regeringens paranoia om vad de uppfattar som en "mjuk revolution" iscensatt av västerländska regeringar, säger Harrison. Tyvärr är detta inget nytt. Många mediearbetare står inför ständiga trakasserier och hot från myndigheterna, som reagerar hänsynslöst vid minsta antydan till kritik.

Dussintals journalister har blivit trakasserade, gripna och fängslade under de senaste åren. Även fångarnas familjer har blivit trakasserade eller tillfälligt frihetsberövade. Många av dem som greps i samband med det omdebatterade valet i juni 2009 på grund av deras fredliga professionella aktiviteter är fortfarande kvar i fängelset. Ofta under dåliga förhållanden. 

Amnesty kräver att alla journalister som hålls fängslade enbart på grund av deras legitima arbete måste friges omedelbart och villkorslöst eftersom de är samvetsfångar.

Bakgrund
Milad Fadai Asl, politisk redaktör för de Iranska arbetarnas nyhetsbyrå, och Soleyman Mohammadi, en reporter från den reformistiska tidningen Bahar, greps enligt rapporter av säkerhetsstyrkor på lördagskvällen och fördes till Evinfängelset. De som greps på söndagen och måndagen är: Akbar Montajebi (Aseman Weekly), Emily Amraei (tidningen Bahar), Motahareh Shafie och Narges Joudaki (tidningen Arman), Pouria Alemi och Pejman Mousavi(tidningen Shargh), Sassan Aghaei, Javad Deliri och Nasrin Takhiri (tidningen Etemad), Saba Azarpeik, Keyvan Mehrgan (Shargh) och Hossein Taghchi.

Arbetsgrupp inom FN kräver frigivning av oppositionsledare i Iran

Arbetsgrupp inom FN kräver frigivning 

av oppositionsledare i Iran

En arbetsgrupp inom FN, The United Nations Working Group on Arbitrary Detention (WGAD) kräver frigivning av de tre oppositionsledarna, Mousavi, Karrobi och Rahnavard från husarrest. De har suttit i husarrest sedan februari 2011.

Nedan följer ett pressmeddelande från FN (på engelska).


image

The UN WGAD is a body of five independent experts who review cases of arbitrary detentions, issue opinions, and communicate their concerns to governments regarding alleged cases of arbitrary detention. 
The WGAD acts under the UN Human Rights Council, to which it submits annual reports.



(January 22, 2013) The United Nations Working Group on Arbitrary Detention (WGAD) has issued an opinion “request[ing] the Government [of Iran] to release Mir Hossein Mossavi, Mehdi Karoubi, [and] Zahra Rahnavard,” calling their detention “arbitrary (and thus prohibited).” The WGAD also stated that the Iranian government “violated international human rights law [and] also Iranian laws” by holding the opposition leaders without charges or a trial.



The opinion came in response to a submission to the UN Working Group by the International Campaign for Human Rights in Iran detailing the circumstances of the de facto house arrests of the opposition leaders since February 2011.

Calling the arbitrary detention of Mousavi, Karroubi,and Rahnavard“a matter of grave concern,”the WGAD recommended that the Iranian government “accord [them] an enforceable right to compensation.” In addition to its determination that the detentions are arbitrary, the WGAD noted “the pattern of human rights violations documented over the years” in Iran.

The UN WGAD is a body of five independent experts who review cases of arbitrary detentions, issue opinions, and communicate their concerns to governments regarding alleged cases of arbitrary detention. The WGAD acts under the UN Human Rights Council, to which it submits annual reports.

The Campaign welcomes the opinion by the WGAD and calls on the Iranian government and particularly Supreme Leader Seyed Ali Khamenei to release Mousavi, Karroubi, and Rahnavard immediately.

“The upcoming presidential election in June in Iran can not have any semblance of legitimacy as long two candidates from the 2009 election are held under house arrest,” said Hadi Ghaemi, the Campaign’s executive director.

“There is no justification that these illegal detentions have continued for nearly two years now, without any charges to speak of, no rule of law, absolutely no judicial process. The Supreme Leader is ultimately responsible and must immediately release these opposition leaders,” Ghaemi added.

Despite sending this opinion to the Iranian government in March 2012, the WGAD noted that it has received no reply. The Campaign calls on Iranian authorities to act according to the ruling of the WGAD.
Mir Hossein Mousavi and Mehdi Karroubi, two presidential candidates in the disputed June 2009 election in Iran, along with Zahra Rahnavard, an outspoken critic of the government and Mousavi’s wife, have been under house arrest since February 14, 2011, when they called for demonstrations in support of the Arab Spring. Fatemeh Karroubi, a social activist and Karroubi’s wife, was also put under house arrest at the time but has since been released due to medical reasons.

In the two years since the detention of the opposition leaders, many activists and organizations, including the Campaign, have called on the Iranian government to end this arbitrary and illegal house arrest. The house arrest has been condemned repeatedly by the United Nations, including by the Secretary General, the Special Rapporteur on human rights in Iran, the Human Rights Council, the General Assembly, and the Working Group on Arbitrary Detention. Various Iranian officials have responded in the media with contradictory remarks about the status of the house arrest, but there has been no movement to either charge the detainees or release them.

On December 25, 2012, Police Chief Esmaeel Ahmadi Moghaddam said that the Supreme Leader had claimed responsibility for Mousavi, Karroubi, and a few others, according to Kayhan newspaper published in Tehran. “At a meeting after the Ashura Day sedition [December 16, 2010], we [the police] told him [the Supreme Leader] that a group of individuals involved in this sedition must be arrested. He said, ‘First collect the facts, then bring them to me and I will give you permission.’ After we collected the facts, we took a list of 40 individuals to him; he said ‘I will take care of these few’” and signaled a group including the opposition leaders, according to Moghaddam as quoted in the Kayhan article. In the same article, in response to a question about the lack of a trial, the police chief was quoted as saying, “Do you think for individuals who caused such a sedition and did what they did, house arrest was sufficient?!”

In November 2011 Mohammad Javad Larijani, a top Iranian official and head of the High Council for Human Rights of the Islamic Republic of Iran, responded to a question about the opposition leaders in a press conference at the United Nations, saying, “Well, nobody is in house arrest without trial and without court order. Incitement to violence is a major cause against them, and this is quite apparent for everybody.” Larijani added that the details of Mousavi’s and Karroubi’s charges would come out once court proceedings began and stated that they were also charged with other “illegal activities,” which he did not name. No such court proceedings have taken place in the 14 months since Larijani’s statement.

Fängslade journalister i Iran

 Olle Thorell (S)
Riksdagsman Olle Thorell (S) skrev ett brev till utrikesminister Carl Bildt med anledning av den senaste arresteringsvågen av journalister i Iran. Olle Thorell är ledamot i utrikesutskottet.
Han skriver:

De senaste dagarna har den iranska regimen slagit till mot journalister i landet och fängslat minst 14 journalister. Dessa anklagas för att ha haft samröre med regimkritiska grupper. Iran använder just argumentet att journalister samarbetar med olika oppositionsgrupper som en förevändning för att slå till hårt mot yttrandefriheten, som är i det närmaste obefintlig i landet.
Säkerhetsstyrkor har de senaste dagarna slagit till mot ett flertal redaktioner. Journalister har fängslats, lokaler har vandaliserats och husrannsakningar har genomförts.
Den iranska regimen måste snarast och villkorslöst frige de fängslade journalisterna och respektera de mänskliga rättigheterna, som landet ständigt kränker. Det är allvarligt att regimen i Iran trots vädjanden från människorättsorganisationer som Amnesty och trots protester från världssamfundet återkommande kränker de mänskliga rättigheterna.
Erfarenheterna visar att omvärldens protester mot den iranska regimens förtryck av den egna befolkningen ibland kan ge resultat. Det är viktigt att Sverige tydligt markerar mot Iran efter fängslandet av ett antal journalister nyligen.
Vad avser utrikesministern att vidta för åtgärder för att markera mot Iran, och kommer utrikesministern att verka för att regeringen ska kräva att Iran omedelbart friger de fängslade journalisterna?

«جایزه‌ی برترین فیلم کوتاه سوئدی برای بابک نجفی»


در جشنواره‌ی گوتنبرگ

«جایزه‌ی برترین فیلم کوتاه سوئدی برای بابک نجفی»

۱۳۹۱ بهمن ۱۰
فرشید فاریابی / گزارش سینمایی / رادیو کوچه
«بابک نجفی» با فیلم کوتاه  «گابریل و مرد لیزری» توانست در رقابت با هفت اثر دیگر در قسمت «فیلم کوتاه» جشنواره‌ی ٢٠١٣ «گوتنبرگ»، جایزه‌ی این بخش را کسب کند.
این فیلم که در نسخه‌ی انگلیسی «روزی که پدر من هدف قرار گرفت» نام دارد، روایتی از زندگی پسری است که پدرش توسط فردی که به «قاتل لیزری» شهرت یافت، هدف قرار گرفت و کشته شد.
جایزه‌ی برترین فیلم کوتاه سوئدی با رقم ٧٠٠ هزار کرون سوئد، یکی از بزرگ‌ترین جایزه‌های نقدی فیلم‌های کوتاه در جهان محسوب می‌شود.
20130128-Babak Najafi Gabriel_och_lasermannen-radiokoocheh
در کارنامه‌ی سینمایی «بابک نجفی» چند جایزه‌ی دیگر نیز به چشم می‌خورد . او پیش از این، با ساخت فیلم “Sebbe” جایزه سوسک طلایی ”Guldbagge” را که به بهترین‌‌های سینمای سوئد اعطا می‌شود، به خود اختصاص داد. جایزه‌ی بهترین فبلم داستانی جشنواره‌ی برلین، جایزه‌ی “Bo Widerberg” و جایزه‌ی سینمایی کلیساهای سوئد برای ساخت داستان زندگی سباستین ١۵ ساله “Sebbe” از دیگر افتخارات سینمایی او هستند.
فیلم بلند”Snabb Cash” ساخته‌ی «بابک نجفی» هم پیش از این چند جایزه‌ی مختلف را دریافت کرده است .
«بابک نجفی» متولد ایران است و در سال ٢٠٠٢ از آکادمی هنرهای دراماتیک «استکهلم» وارد صنعت سینما شد.

فصل کرگدن و ۷ فیلم ایرانی دیگر در جشنواره گوتنبرگ نمایش داده می‌شود

فرشید فاریابی /گوتنبرگ
مونیکا بلوچی در فصل کرگدن

جشنواره فیلم گوتنبرگ امسال از ۲۵ ژانویه تا ۴ فوریه سی و ششمین دوره خود را در سالن های نمایش دومین شهر بزرگ سوئد آغاز خواهد کرد.
مدیران این جشنواره همواره توجه خاصی به سینمای ایران داشته اند و با مرور بر کارنامه این جشنواره می توان ادعا کرد فیلم های ایرانی و یا با موضوع ایران از استقبال خوب تماشاگران برخوردار شده است.
در سال های اخیر به ویژه پس از سال ۲۰۰۹ که توجه افکار عمومی جهان به ایران بیشتر جلب شد، سینمای ایران در سه دوره گذشته جشنواره فیلم گوتنبرگ بیش از پیش مورد توجه قرار گرفت؛ اگر چه در سال گذشته با اوج گرفتن رویدادهای بهار عربی تعداد فیلم های ایرانی کاهش چشمگیری داشت اما امسال و در دوره سی و ششم ۸ فیلم ایرانی یا با موضوع ایران در جشنواره فیلم گوتنبرگ نمایش داده خواهند شد. از این میان فیلم های "فصل کرگدن"، "داروگ" و "پرویز" پیش تر خبر ساز شده و مورد توجه قرار گرفته اند.
سمیرا مخملباف، رئیس هیئت داوران بخش فیلمهای اسکاندیناوی
بر اساس اعلام دبیرخانه جشنواره فیلم گوتنبرگ، سمیرا مخملباف کارگردان ایرانی، رئیس هیئت داوران بخش فیلمهای اسکاندیناوی است.
سایت جشنواره گوتنبرگ شرح کوتاهی برای معرفی سمیرا مخملباف منتشر کرده و او را یکی از تاثیرگزارترین سینماگران موج نو دانسته است.
سمیرا مخملباف پیش از این در جشنواره های بسیاری چون کن، ونیز ، برلین ، لوکارنو، مسکو، مونترال به عنوان داور حضور یافته است.
۳ فیلم از نروژ، ۲ فیلم از دانمارک نامزد دریافت این جایزه هستند . سوئد، فنلاند و ایسلند هرکدام با یک فیلم به این بخش راه یافته و در رقابت ۲۰۱۳ شرکت دارند. مراسم اهدای این جایزه امسال در روز شنبه ۲ فوریه برگزار خواهد شد.
فیلم" فصل کرگدن"ساخته بهمن قبادی در بخش سینمای برتر و در روز های ۲۶ و ۲۸ ژانویه نمایش داده خواهد شد. در این فیلم که روایت بهمن قبادی از انقلاب ۵۷ ایران است مونیکا بلوچی و بهروز وثوقی ایفای نقش کردند. تورج اصلانی، فیلمبردار فصل کرگدن، پیشتر موفق به کسب جایزه بهترین فیلمبرداری از جشنواره سن سباستین شد.
ابوالفضل جلیلی کارگردان و فیلمنامه نویس سرشناس ایرانی هم با فیلم" داروگ" که داستان پیچیده جوانی را به تصویر کشیده در جشنواره گوتنبرگ شرکت دارد. جلیلی این فیلم خود را بسیار متفاوت می داند. نام ابوالفضل جلیلی کارگردان نامدار ایرانی در سیاهه میهمانان جشنواره به چشم می خورد.
فیلم بلند "پرویز" به کارگردانی مجید برزگر داستان مردی ۵۰ ساله است که تمام زندگی‌اش با پدرش گذرانده و کارهای پدر و همسایگان را انجام داده است. پرویز با قصد پدرش برای ازدواج روبرو می شود و پدر از او می خواهد برای زندگی به جای دیگری برود. پرویز که سر خورده شده قصد دارد به پدر و همسایگان بفهماند که به این آسانی نمی توانند او را از خودشان برانند.
"پرویز" دومین ساخته بلند مجید برزگر پیش از این در بخش "کارگردانان جدید" جایزه ویژه هیات داوران شصتمین دوره جشنواره فیلم سن‌سباستین و جایزه بخش ارتقای سینمای آسیا در جشنواره آسیا تک را دریافت کرده است.
دیگر فیلم بخش ایران "نام من نگهدار جمالی است و من وسترن می سازم" به کارگردانی کامران حیدری، مستندی است به مدت ۶۵ دقیقه از زندگی یک عاشق سینما که در بیابان های اطراف شیراز، فیلم وسترن می سازد و هزینه های فیلم های خود را با دستفروشی و اوراق ماشین تامین می کند. این فیلم محصول سال ۲۰۱۲ در ایران است.

درباره جشنواره گوتنبرگ
اندیشه نخست این جشنواره از آن گونار کارلسون و یوران بییلکن دال و بر اساس برداشت آنها از جشنواره فیلم لندن بود. در سال ۱۹۷۹ نخستین جشنواره فیلم گوتنبرگ در سه سالن نمایش با ۱۷ فیلم و ۳۰۰۰ تماشاگر برگزار شد.
با مروری بر تاریخچه این رویداد سینمایی، سال های ۱۹۸۸، ۱۹۹۵، ۲۰۰۲ و ۲۰۰۷ هریک با رویدادی ویژه بر شهرت جشنواره فیلم گوتنبرگ افزوده و در تاریخ ۳۶ ساله آن درخشیده اند. در سال ۱۹۹۸ نخستین موسسه فیلم سوئد جوایزی برای جشنواره اعلان کرد و تماشاگران جشنواره به شمار ۶۰ هزار رسید. در ۱۹۹۵ این جشنواره با توافقی ثبت شده، به "رویداد سینمایی ملی سوئد" ارتقا پیدا کرد. در سال ۲۰۰۲ بیست و پنجمین دوره برگزار شد و با نمایش ۷۵۵ فیلم، جشنواره فیلم گوتنبرگ تبدیل به بزرگ ترین رویداد سینمایی سال شد.
سال ۲۰۰۷ نیز در تاریخ این رویداد سینمایی به نام سی‌امین دوره ثبت شده که در آن برای نخستین بار بخش جایزه بین الملل با نام "اینگمار برگمان" ایجاد شد و فیلم "جاده سرخ" به کارگردانی آندریا آرنولد از بریتانیا این جایزه را دریافت کرد. از آن سال تاکنون بخش گرامیداشت برگمان همه ساله در طول جشنواره برگزار می شود.
امروزه این جشنواره بزرگ ترین رویداد سینمایی در شمال اروپا و کشور های اسکاندیناوی است و به عنوان یکی از بازار های معروف صنعت سینما در این منطقه ارزیابی می شود که بالغ بر ۲۰۰ هزار نفر از آن دیدار می کنند. نکته جالب توجه در برگزاری جشنواره فیلم گوتنبرگ این است که این جشنواره ۱۲ کارمند ثابت دارد و در روزهای برگزاری از ۴۰ نیروی قراردادی و ۳۰۰ نیروی داوطلب علاقمند به سینما برای برپایی آن بهره می گیرند.
"انقلاب ربوده شده من" به کارگردانی ناهید (پرشون) سروستانی، روایتی است از بازداشت ها و رویدادهای پس از انقلاب سال ۱۳۵۷ که با انتشار اخبار پس از انتخابات ۱۳۸۸ زنده می شوند. کارگردان در این فیلم سرنوشت دوستان و فعالان سیاسی را دنبال می کند. زبان این فیلم سوئدی و فارسی است که با زیر نویس انگلیسی در جشنواره پخش خواهد شد. این فیلم محصول ۲۰۱۳ سوئد است.
"زمان حال نامرئی" مجموعه ۱۵ فیلم کوتاه به انتخاب امیرعلی قاسمی است

فیلم های دیگر
"زمان حال نامرئی" مجموعه ۱۵ فیلم کوتاه به انتخاب امیرعلی قاسمی است، از سینمای زیرزمینی ایران و ساخت کارگردانان جوان. نام برخی از این فیلم های کوتاه عبارت است از :باران خاکستر، ترس از بلندی، زیبایی غیر قابل برگشت، دوران شکوهمند کودکی من، سازدهنی، فتح بهشت، این بستنی نیست، چیزی قرمز، غوطه ور، جنگ نه و... زمان پخش این مجموعه فیلم ها ۹۲ دقیقه است و همگی به زبان فارسی با زیر نویس انگلیسی در سه نوبت نمایش داده خواهدشد.


فیلم "زیبا " زندگی یک زن خانه دار ایرانی از طبقه مرفه را نمایش می دهد که علی رغم رفاه و در اختیار داشتن هر آنچه که به نظر می رسد به شدت فشار و خفقانی را احساس می کند که توان بیان و شرح آن را ندارد. در بولتن جشنواره در توصیف این فیلم آمده اگر چه کارگردان شخصیت "زیبا" را به خوبی برای تماشگر نمایش نمی دهد، اما فضای حاکم بر جامعه ایران را به خوبی ترسیم کرده است.
نام بانی خشنودی، کارگردان این فیلم ۸۲ دقیقه ای که محصول ۲۰۱۲ است، در میان میهمانان جشنواره گوتنبرگ به چشم می خورد.
"پرده هایی که می افتد" نام مجموعه ای از ۵ فیلم با داستان های کاملا متفاوت در ژانر های کوتاه مستند، تخیلی، هنری، انیمیشن است با مدت ۸۹ دقیقه که نام آن از یکی از بخش ها با نام " وقتی پرده می افتد" برگرفته شده است.
در جشنواره امسال نام چندین فیلمساز ایرانی که با فیلم هایی خارج از موضوع ایران ساخته اند نیز به چشم می خورد. از جمله می توان به فیلم مستند "برقع، پشت میله‌های زندان نیست" به کارگردانی نیما سروستانی اشاره کرد. فیلم روایتی از نفوذ تفکر طالبان در لایه های جامعه افغانستان است تا درون زندان ها. این فیلم به جشنواره جهانی فیلم‌های مستند آمستردام (ایدفا ۲۰۱۲) نیز راه یافت.
در روز ۲ فوریه سمیناری خاص با موضوع "سینمای ایران نگاهی از درون" با حضور چهره های سینمایی از داخل و خارج ایران برگزار خواهد شد. بر اساس اعلام سایت جشنواره، در این نشست تاثیر رویدادهای پس از انتخابات ۲۰۰۹ بر فضای فرهنگی، اجتماعی ایران به ویژه سینما مورد بررسی قرار خواهد گرفت. سخنرانی Gertjan Zuilhof برنامه ریز جشنواره فیلم روتردام، ناهید سروستانی و بانی خشنودی در نشست قطعی و از پیش اعلام شده است.